Därför valde vi Kakurecha

I bergen ovanför Shizuoka finns en by som heter Umegashima. Där odlas ett te som i årtionden aldrig har sålts under sitt eget namn.

Det här är berättelsen om det teet, om människorna som vägrat ge upp det, och om varför vi valde att ta det till Sverige.

Teet som såldes gömt i andras te

Kakurecha betyder det gömda teet, och namnet har två bottnar.

Den bokstavliga är att odlingarna i Umegashima ligger på 750 till 800 meters höjd i bergen kring Abe-flodens källområde, mot Sydalperna, och att de morgon och kväll ligger dolda i berg- och floddimma. Man ser dem knappt.

Den andra betydelsen är den som förklarar varför föreningen finns.

På den höjden mognar bladen långsamt, och det är långsamheten som bygger smaken: ju längre tid bladet får växa, desto djupare blir koppen. Men den japanska marknaden betalar för kalendern, inte för koppen. Bäst betalt får te som skördas till hachijūhachiya, den åttioåttonde natten efter vårens början, ett datum så centralt i japansk tekultur att det har en egen barnvisa. Uppe i Umegashima blir skörden alltid senare än så. Därför köptes bladen i årtionden upp av tehandlare och försvann in i andras blandningar, utan att namnet Umegashima någonsin följde med.

Tehandlarna visste förstås vad de fick. Bergsteet gav djup åt deras blandningar. Det var bara namnet som aldrig fick följa med på etiketten.

Umegashimas te har alltså i praktiken varit gömt två gånger om: en gång av dimman, en gång av marknaden.

Vi förstod hur konkret det där är först när föreningen skrev till oss. Skörden hade äntligen blivit klar, så sent att det vore otänkbart nere på slätten, skrev de. Medan resten av Shizuoka var färdigt långt tidigare höll de fortfarande på i slutet av maj.

Priset har alltså satts efter datumet. Smaken har hela tiden sagt något annat: samma långsamma mognad som gör skörden sen är det som ger teet dess fyllighet och sötma. Marknaden och koppen har varit oense om det här teet i årtionden. Det är den oenigheten som nu håller på att rättas till.

Ögonblicket när påsen öppnades

Vi beställde prover innan vi beställde något att sälja.

Sencha-pulvret tog oss tillbaka till Japan, till första gången vi drack en riktigt bra matcha, fast mildare och mer balanserat i doften. Det finns en kropp och en fyllighet där som är sällsynt, i synnerhet i teer vi köpt utanför Japan. Sencha-pulver är inte matcha, och ska inte låtsas vara det: det är hela senchablad malda till fint pulver. Men karaktären är precis den man letar efter i en riktigt bra matcha, här i en rundare och mer vardagsvänlig form. Vi kände nästan omedelbart att det här var något vi ville stå bakom.

Hojichan var en liknande upplevelse men på ett annat sätt. Den har en annan sorts rundhet. Den påminner om den djupa avslappning man ibland lyckas landa i när sommaren håller på att gå över i höst: självreflektion, en återgång till sina egna rutiner och ritualer efter en aktiv sommar. Doften är jordad och stabil, med en rostad ton som ligger nära kaffe och choklad utan att riktigt gå in i det territoriet. Den behåller teets vänliga, luftiga känsla.

Men mild ska inte förväxlas med svag. Den är vad man på japanska kallar nōkō: fyllig, koncentrerad, med tyngd.

Båda teerna kändes autentiska och rena i karaktären. Fint malda, inga underliga bismaker, ingenting som skavde. I dag finns både sencha-pulvret och hojicha-pulvret i butiken.

38 år utan bekämpningsmedel

Det vi smakade har en förklaring som inte är poetisk utan praktisk. Eller rättare sagt flera.

En del av buskarna i Umegashima är zairai: uppdragna ur frö i stället för klonade sticklingar, en direkt fortsättning på det te som kom till Abe-dalen på Edo-tiden och sedan dess anpassat sig till bergens villkor. Så odlades allt japanskt te en gång. I dag är mindre än två procent av landets teodling zairai, och andelen krymper. Shogunen Tokugawa Ieyasu lär ha uppskattat Abe-dalens te så mycket att han lät bära det till sitt slott i Sunpu. I koppen ger fröodlingen det ingen klon kan ge: varje buske sin egen karaktär, tillsammans en bredare och mer sammansatt smak.

Hojichan bär på ett hantverk till: den görs på första skördens blad, som rostas i het sand på traditionellt vis. Sandens infraröda värme sluter in aromen i bladet i stället för att driva ut den. Det är därför rostningen i koppen är varm och rund, inte bränd.

Och så odlingen i sig. Fälten i Umegashima har skötts helt utan bekämpningsmedel och ogräsmedel i 38 år. Det är ett långt arbete som kostar mer än det ger, och enligt föreningen själv är det en av anledningarna till att det inte växer fram några efterträdare. Odlarna blir äldre. Ingen tar över. Trettioåtta år är inte en stämpel på en förpackning. Det är ett arbetsliv av övertygelse: att det är så här te ska odlas.

Teet är analyserat av Eurofins, ett av världens större ackrediterade livsmedelslaboratorier, för 730 olika bekämpningsmedel. Samtliga med resultatet: ej påvisat. Inte under gränsvärdena, utan noll. Hemma i Shizuoka är teet dessutom invalt bland prefekturens hundra främsta bergsteer.

Vi tycker att den sortens uppgift är värd mer än vackra ord om renhet, just för att den går att kontrollera.

Nu säljs det under sitt eget namn

Sedan 2009 arbetar Föreningen som skyddar Kakurecha, The Association for Preserving Kakurecha Hidden Tea, för att bevara Umegashimas historiska teodlingar, återuppliva övergivna fält och föra det unika teodlingslandskapet och tekunskapen vidare till nästa generation. Och framför allt gör de det som inte gjorts på årtionden: säljer Umegashimas te under dess eget namn, Kakurecha.

Vi vet inte hur länge till det går att dricka te från Umegashima. Det beror på om arbetet hittar sina efterträdare, och på om tillräckligt många hinner smaka teet medan odlarna som kan hantverket fortfarande står i raderna. Men vi vet vilken sida av den historien vi vill stå på.

Att dricka teet är föreningens uttalade sätt att låta arbetet fortsätta. Det är också vårt skäl att sälja det.